Det lättaste en ansvarig utgivare kan göra är att inte publicera. Eller kanske ännu enklare att avvakta. Men det är långt ifrån det bästa utgivarskapet. Om man vill vara kritisk kan man också kalla det för det passiva och förenklade utgivarskapet.

Historiskt brukar kvällstidningarna vara de i Sverige som är mest vana vid de svåra publiceringarna. Hos kvällstidningarna har alltid funnits en tradition av intensiva publicistiska diskussioner och avvägningar.

Kvällstidningarna är oftast också de som balanserar på gränsen för vad man kan och bör publicera – och inte. De tar inte sällan som sitt uppdrag att gå långt ner i detaljerna i exempelvis rättsfall, i svenska händelsenyheter – och som nu i bevakningen av gängvåldet. Kvällstidningar är också ofta först med namngivning av misstänkta eller att exempelvis söka kontakt med offer, anhöriga och ögonvittnen.

Man kan ha många åsikter om kvällstidningarna landar i rätt beslut och gör rätt nyhetsvärdering, det har även jag. Men vi ska oavsett ge kvällstidningarna att de är genuint duktiga på att verkligen ta diskussionen och aktivt ge plats och tid till svåra publicistiska överväganden.

Morgontidningarna är däremot mer avvaktande. De skulle förstås själva inte säga att de är avvaktande, utan att de har en mer ansvarsfull publicistisk linje. Men absolut är det så att de är mer passiva och inte sällan låter de andra medier gå före innan de själva fattar sina beslut. Även om de sen mycket väl kan landa i samma beslut som övriga medier.

SVT är mer som morgontidningarna än kvällstidningarna, men har under senare år blivit något mer offensiva i sin publicistiska linje. Sveriges Radio är de som är mest försiktiga, återhållsamma – eller avvaktande.

Vi på Omni har en minst lika intensiv publicistisk diskussion som kvällstidningarna, kanske rent av ännu mer intensiv. Vi är också snabba i våra beslut kring exempelvis namngivningar, genom att vara väl förberedda inför åtal, domar och andra händelser som vi faktiskt kan förutse. Det betyder däremot inte att vi nödvändigtvis landar i samma beslut som kvällstidningarna.

Omni har en tydligt mer offensiv publicistisk linje än morgontidningarna, exempelvis när det gäller att publicera namn och bild på grova brottslingar. Vi ser det nu i bevakningen av gängkriget. Redan tidigt våren 2023, när gängkriget började ta sig allt mer fasansfulla uttryck, publicerade såväl Omni som de båda kvällstidningarna namn och bild på Foxtrotnätverkets ledare Rawa Majid. Vi publicerade då också namnet på andra inblandade ledare i gängkonflikten. Det skulle dröja till i augusti innan Dagens Nyheter publicerade Rawa Majids namn och till i september innan Svenska Dagbladet gjorde det.

Mediernas grunduppdrag är att berätta så mycket det bara är möjligt, för att ge våra läsare hela bilden. Men allmänintresset måste alltid ställas mot den eventuella publicitetsskadan. Det innebär att namngivningar av personer som exempelvis begår brott måste ställas mot hur publiceringen drabbar den berörde själv och inte minst dennes familj och anhöriga. Eller andra som drabbas. Ibland kan det också vara så att offret själv drabbas av en namngivning, genom att bli indirekt utpekad om gärningsmannen är en familjemedlem.

Varje fall är unikt, varje fall måste avgöras på sina premisser.

Omnis redaktörer är oerhört kunniga och erfarna i just de publicistiska och etiska frågorna. Nyhetsredaktörer på Omni har ofta erfarenhet från en lång rad andra redaktioner innan de börjar på Omni. Vi ordnar också interna utbildningar i utgivarskap, tar hit gästföreläsare och övar exempelvis med fiktiva nyheter och diskuterar proaktivt hur vi skulle agera vid olika hypotetiska fall. Vi har en chattkanal för utgivarfrågorna där alla medarbetare kan läsa in sig och lära sig av de publicistiska och etiska avvägningar som varje dag sker.

Vi på Omni, liksom andra nyhetsmedier i Sverige, är anslutna till det så kallade medieetiska systemet i Sverige. Det medieetiska systemet är frivilligt och innebär att vi förbinder oss att följa vissa regler och praxis. Grunden i det medieetiska systemet är Publicitetsreglerna och där står följande om just namnpubliceringar:

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
• Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
• Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Men detta innebär inte att vi måste avstå att namnpublicera en ledande politiker som begår brott. Eller en dubbelmördare. Det innebär inte heller att vi måste avvakta en eventuell dom om en hög politiker misstänks för ett brott eller om en mördare just har gripits misstänkt i ett fall med mycket stort allmänintresse.

Det finns just nu ett stort allmänintresse kring gängkriget och vilka som styr och är orsaken till det som sker. I många av fallen begår berörda så grova brott att det i sig finns ett allmänintresse att berätta vem som exempelvis misstänks för att ha mördat eller beställt mord på en annan. Men även ledare för de kriminella nätverken, oavsett om polisen beslå dem med brott eller ej, kan finnas anledning att namnge. Dessa gängledare har blivit en slags maktspelare som utsätter både enskilda och samhället för stor fara. Gängledarna, och de runt dem i gängen, måste självklart tåla mycket närgången granskning och publicering.

Den tidigare medieombudsmannen Ola Sigvardsson uttryckte det på detta kloka vis i en intervju med tidningen Resumé:

”För att vara offentlig och tåla en mer närgången granskning måste man ha en mer samhällsviktig roll. Exempelvis som politiker, ledande tjänstemän, företagsledare och militärer. Men även grova brottslingar. Alltså antingen människor som är samhällsbärare eller samhällsförstörare”.

Så sent som för två veckor sedan tog vi ännu ett beslut på ungefär de grunderna när den internationellt efterlyste Foxtrotmannen Robin Hedman Johansson greps på Arlanda. Han misstänks bland annat för morden på de två 14-åriga pojkarna Layth och Momo som hittades döda i Nynäshamn respektive Upplands-Bro i somras. Enligt källor till Expressen har Hedman Johansson varit en slags ”projektledare” för Foxtrot och varit mycket aktiv i sfären runt gängledaren Rawa Majid.

För oss var den publiceringen ett relativt enkelt beslut, även om han nekar till brott och endast är misstänkt. Faktum är att om vi ska vara efterkloka så borde vi eventuellt ha gjort den publiceringen redan när det blev känt att just han var internationellt efterlyst och misstänkt för morden. Även Expressen och Aftonbladet har publicerat namn och bild på Robin Hedman Johansson, medan varken morgontidningarna, SVT eller Sverige Radio har gjort det.

//Markus

PS. Om du har frågor eller vill diskutera inlägget, så är du varmt välkommen att göra det i kommentarerna på Threads, Linkedin eller X. Det går förstås också alltid bra att maila mig.

Förutom att vara medgrundare och vd på Omni i tio år, så har jag även varit ansvarig utgivare lika länge. Dygnet runt, nästan varje dag.

Det har blivit en livsstil, det har blivit ett sätt att leva.

Alltid telefonen nära, alltid meddela redaktionen om jag blir svår att nå för en stund – och alltid vara beredd att väckas om natten av ett samtal från redaktionen om en svår publicering eller andra redaktionella avvägningar.

Faktum är att det var ungefär likadant före Omni, med chefsjobb på andra mediebolag som krävde ungefär samma tillgänglighet. Första gången jag var ansvarig utgivare på riktigt var som chefredaktör på Värnpliktsnytt, då var jag 23 år. Första gången jag åstadkom en fällning i dåvarande Pressens Opinionsnämnd – då var jag 19 år och sommarjobbade på lokaltidningen.

Jag har gått på mina minor, jag har gjort mina misstag. Och jag har lärt mig en hel del. Och av alla sysslor jag har förmånen att få ägna mig åt på Omni, så tillhör utgivarskapet de allra roligaste – och viktigaste.

Jodå, jag får förstås semester från ansvaret ibland också. Jag har fantastiska kollegor som går in för mig både under semestrar och många helger. Men övriga dagar och nätter, låt säga 300 dygn om året, då är det jag som är så kallad ansvarig utgivare. Och till min stora hjälp har jag alltid Sveriges mest kompententa redaktörer på Omnis redaktioner.

Att vara ansvarig utgivare innebär att jag personligen är legalt ansvarig för allt som skrivs och publiceras i Omni och Omni Ekonomi. Om någon en dag måste skaka galler för det vi skriver i Omni, så är det jag.

Denna blogg är tänkt att handla om just arbetet som ansvarig utgivare och hur vi som redaktion resonerar i utgivarfrågor. Vi startar bloggen för att ge dig som Omniläsare mer och bättre inblick i de många publicistiska beslut och avvägningar som vi gör varje dag.

Det absolut viktigaste i all vår rapportering är att den är korrekt. Det är överordnat allting annat. Det finns faktiskt inget som är viktigare i nyhetsrapporteringen.

Vi ska också vara transparenta med vad vi vet – och vad vi inte vet.

Ibland kan det förstås även bli fel i rapporteringen. Vi på Omni försöker alltid vara tydliga och snabba med eventuella rättelser och förtydliganden. I P1 Medierna kan du lyssna på vår redaktionschef Matilda Glaser som resonerar klokt om just rättelser i medier.

Men det kan också vara en svår bedömningsfråga vad som är rätt och vad som är fel. När det gäller rapportering om svensk politik är inte sällan det fallet. Det är ju också så att nyanserna i den rapporteringen kan bli väldigt omdiskuterade. Ett citat kan exempelvis, sprunget ur sitt sammanhang, feltolkas. En politiker kan också ha sagt en sak, men i efterhand säga att han eller hon menade delvis en annan sak.

Vår uppgift är, som alltid, att försöka ge hela bilden. Har exempelvis en minister sagt en sak, men i efterhand också vill klargöra att han eller hon inte menade vad som sades – så är det också ofta en viktig del av nyhetsberättelsen.

Men det ni läsare inte ser, och inte alltid vet, är hur just det politiska maskineriet också med många medel försöker påverka bilden som ges i medierna. Det sker förstås genom det uppenbara, alltså genom intervjuer, utspel och ibland genom vad som sägs ”off the record” till medier.

Men försök till påverkan av mediebilden görs också efter att nyheterna har publicerats. Det kan handla om att berörda politiker – eller oftare deras medarbetare – vill tillrättalägga eller få nyanserna ändrade i det som redan har skrivits. Så även hos Omni. Ibland vill de kanske bara framföra sin version av saken, ibland menar de att det finns skäl att ändra det som har skrivits.

I dag berättar vi om en centerpartistisk kommunpolitiker som avgår efter att ha blivit konfronterad av sajten Dumpen om att söka sexuell kontakt med barn. Han hade chattat med Dumpens fejkade barnkonton sedan 2022 och stämde sedan träff med vad han trodde var en ung flicka på ett hotell. De han mötte var istället Dumpens Patrik Sjöberg och Sara Nilsson. Enligt de chattmeddelanden som föregick det tänkta mötet var politikerns syfte med träffen sexuellt. Dumpen publicerade politikern vid namn och bild i går och efter detta har politikern avgått på uppmaning av partiet.

Vi nåddes av nyheten via Expressen som berättade nyheten med politikern anonymiserad, men med uppgiften om att det rörde sig om en förtroendevald C-politiker i Norrland.

Även Omni anonymiserar politikern och det gör vi av två skäl. För det första är han varken misstänkt eller dömd för något brott och det finns inget allmänintresse i sig att veta vem personen är. För det andra är han inte på riksplanet en offentlig person, även om han är en profilerad politiker där han bor. Detta gör sammantaget att vi inte namnger. Om politikern däremot hade varit exempelvis kommunalråd så hade bedömningen eventuellt ha kunnat vara annorlunda, åtminstone om han hade misstänkts eller dömts för grovt brott. Ett exempel på när lokalpolitiker namnges för sexualbrott är kommunalrådet i Motala som dömdes för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. I det fallet namngav vi dessutom redan när han anhölls och tvingades till timeout, vilket alltså var före dom. Han dömdes i hovrätten till 2,5 års fängelse.

Intressant att notera är att en lokaltidning som bevakar kommunen där C-politikern är verksam däremot namnger honom utifrån Dumpens uppgifter. Det menar jag är en publicering som kan försvaras, lokalt är han nämligen en offentlig person och det är relevant att berätta att han avgår och varför. Men det är långt ifrån en självklart publicering, publicitetsskadan för både politiken och hans anhöriga är förstås enorm. Vi har ju också flera gånger sett vad Dumpens uthängningar har lett till, med flera personer som har tagit sina liv efter publiceringarna.

Frågan om att skriva ut namn på offer för brott och olyckor är ofta mycket svårare än frågan om att namnge brottslingar. Även om det kan finnas stort allmänintresse, så kan ju skadan vara stor för en familj som vill sörja i fred och utan att en familjemedlem, som har skadats eller omkommit, omskrivs vid namn i media.

Samtidigt kan det i andra fall vara raka motsatsen, när en familj eller anhöriga istället vill att minnet av deras nära ska leva vidare, även i media så att allmänheten får veta vad som hände och vem personen de älskar egentligen var.

Det går inte att ha några strikta riktlinjer kring detta som publicist, precis som det inte går att förutse hur en familj vill sörja. Men det går förstås alltid att vara extra försiktig, vilket de flesta svenska medier är.

Men svenska medier skiljer sig från medier i andra länder i just publiceringsfrågor kring offer. I många andra länder är det snarare regel än undantag att berätta vilka offer för större olyckor och brott är, och det sker inte sällan utan att anhöriga medverkar i eller godkänner publiceringen. I Sverige är vi betydligt mer restriktiva och min upplevelse är att vi har blivit mer och mer försiktiga med åren. Sällan berättas därför vilka dödsoffer och skadade är, utan att deras nära har varit med och godkänt publiceringen.

Vi på Omni är också mycket försiktiga och restriktiva när det gäller att berätta vilka offer är vid namn och vid bild. Även om andra medier skriver ut namn på ett offer och kanske intervjuar offrets anhöriga, är det inte på något sätt självklart att vi gör detsamma. Vi gör ofta mycket bakgrundsarbete kring just offer, ett arbete som inte alls syns i vår rapportering, för att vi ska hamna rätt. Det handlar ofta om att ta kontakt med anhöriga, eller deras ombud, för att få veta deras inställning till en namn- och bildpublicering. Det är svåra, men nödvändiga, kontakter att ta.